Vid exempelvis mordfall vill alla ha fast mördaren. Polisen, pressen, folket. Alla. Visst vill en liten del av medmänniskan inom en publicera uppgifter om den tänkbara mördaren, för att få allmänheten att kanske hålla lite extra koll, vilket med lite tur kanske kan leda till ett snabbare gripande. Men alla är, som frasen lyder, ”innocent until proven guilty”. Tänk om tidningen publicerar fel uppgifter, fel bild och det bli en häxjakt på en fullkomligt oskyldig person?
Medieforskaren Stig
Hadenius tycker att vi borde publicera namn och andra uppgifter mycket oftare,
för att skydda allmänheten.
Till viss del håller jag med. Om vi tar fallet från 2009 med den misstänkte kvinnofridstöraren som exempel så tycker jag att dom gjorde rätt i att publicera bilden. Jag vet inte om jag reagerar så bara för att jag är tjej, men om det finns en man ute som är misstänkt för att ha angripit kvinnor vid ett flertal tillfällen vill jag veta det.
Regel #7 lyder ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning”. I ett fall som detta så anser jag att det verkligen finns ett allmänintresse, och då kan tidningarna publicera uppgifter om mannen för att skydda allmänheten. Med en bild på mannen och uppgifter om vart han hållit till kan man hålla extra koll och förebygga att det händer igen tills han blir gripen
Det är dock en svår balansgång. Man måste, som det står i reglerna, försäkra sig om att uppgifterna är korrekta, att bilden verkligen är på mannen som har angripit ett flertal kvinnor.
Men, som Hadenius säger, man måste ta risken med namnpublicering för att skydda människor från att bli utsatta för brott.
Det här om vad som
egentligen är allmänintresse kan dock utnyttjas på fel sätt. Skvallerpressen
tänjer konstant på dessa pressetiska reglers gränser, enbart för att sälja
lösnummer. Varje dag publiceras saker om kändisars privatliv som enligt mina
”etiska regler” inte är okej. Större delen av det som publiceras stämmer ju
inte ens, vilket, återigen, enligt dom etiska reglerna är fel. ”Ge korrekta nyheter”.Till viss del håller jag med. Om vi tar fallet från 2009 med den misstänkte kvinnofridstöraren som exempel så tycker jag att dom gjorde rätt i att publicera bilden. Jag vet inte om jag reagerar så bara för att jag är tjej, men om det finns en man ute som är misstänkt för att ha angripit kvinnor vid ett flertal tillfällen vill jag veta det.
Regel #7 lyder ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning”. I ett fall som detta så anser jag att det verkligen finns ett allmänintresse, och då kan tidningarna publicera uppgifter om mannen för att skydda allmänheten. Med en bild på mannen och uppgifter om vart han hållit till kan man hålla extra koll och förebygga att det händer igen tills han blir gripen
Det är dock en svår balansgång. Man måste, som det står i reglerna, försäkra sig om att uppgifterna är korrekta, att bilden verkligen är på mannen som har angripit ett flertal kvinnor.
Men, som Hadenius säger, man måste ta risken med namnpublicering för att skydda människor från att bli utsatta för brott.
Jag sökte snabbt på Se & Hör och fann en bild som jag nästan, men bara nästan, blev förvånad över (http://tinyurl.com/d4kk6hn). Det är något fruktansvärt privat, och publicerades med stor säkerhet utan hennes medgivande.
Men då tar skvallerpressen skydd bakom att det i reglerna står att man får publicera sådana uppgifter om det finns ett allmänintresse. Tyvärr finns det många som vill läsa sådana här saker, vilket, enligt reglerna, i viss mån gör det okej att publicera.
Bara för att det är snaskigt skvaller borde det inte klassas som allmänintresse. Allmänintresse borde vara viktiga nyheter som kan gynna läsaren, och vid brott också skydda läsaren.
I regel #16 står ” Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig”, och jag antar att även religion kan räknas in. De misstänktas namn har inte nämnts, och ska man följa regeln ovan skulle man inte heller publicerat att dom var muslimer.
I och med att vi i Sverige, och omvärlden, har en lite spänd relation till Islam och muslimer triggar en publicering av detta många läsare och de misstänkta riskerar att blir dömda i förväg av allmänheten. Men om nu polisen misstänker att det handlar om ett hatbrott tycker jag att tidningarna är skyldiga till att även publicera varför dom tror detta, vilket i det här fallet är att offret var homosexuell och dom misstänkta muslimer.
Något som jag dock tror är att om det istället varit nynazister som var mördare hade rubriken utan tvekan varit ”Nynazister mördar homosexuell man”, och genast klassats som hatbrott, även om det kanske skedde av någon helt annan anledning.
Det står i regel #14 att ”en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisa.”.
Men som sagt, det här är en svår balansgång och varje enskilt fall måste granskas ordentligt. Det är i alla fall tur att vi har några riktlinjer om hur och vad vi ska publicera, så att inte vad som helst hamnar i tidningen.
Det här är risky buisness där 100 lyckade namnpubliceringar kommer överskuggas av en misslyckad namnpublicering.
//Johanna Eek
Hej Johanna!
SvaraRaderaJag håller med om att allmänintresse är ett svårdefinierat begrepp och tolkas på olika sätt av olika medier. Tidningar som lever på lösnummersförsäljning verkar ha en bredare syn på vad allmänintresse än tidningar som siktar på andra värden. Risken med namnpublicering är att det blir snaskigt skvaller, precis som du säger, och att det inte är information som är relevant. Ibland kan namnpubliceringen vara nödvändig och göra nytta, men samtidigt måste det vara rätt och stämma.
Jag instämmer helt i:
"Det här är risky buisness där 100 lyckade namnpubliceringar kommer överskuggas av en misslyckad namnpublicering."
Kungafamiljen är ett exempel som du tar upp som personer som får se väldigt personliga uppgifter och ibland rena spekulationer publicerade utan medgivande. Samtidigt får man säga att de är i en särskild position och får tåla granskning och att delar av privatlivet är offentligt. Men samtidigt är kungafamiljen människor och de ska behandlas med samma respekt och deras privatliv ska inte kränkas. Samtidigt finns det stort intresse i vad kungafamiljen gör, det kan inte förnekas.
Kanske behövs allmänintresse definieras tydligare i de pressetiska reglerna?
/Lisa Bring
Hej Johanna!
SvaraRaderaIntressant problematisering.
Balansgången om och när medierna ska fungera som den gamla vilda västerns "Wanted"-posters. Vet att man t.ex. vid de s.k. Stureplansmorden tidigt gick ut med namn och bild för att få fast de misstänkta. Påföljden blev en kavalkad av tips om var de misstänka uppehöll sig, på platser där de bevisligen aldrig var. Människor som är oskyldiga riskerar att hängas ut. Men till slut ledde detta också till ett gripande.
Men samtidigt kan ett för generellt begrepp på den misstänkte locka misstänksamhet till oskyldiga. En 44-årig man, 175cm lång med mörkt hår kan ju vara din granne.
Bra med dina referenser till de olika, om än för skvallerpressen svårtolkade, pressetiska reglerna.
// Lars Drageryd