New Journalism

Till den här uppgiften valde jag att läsa Christer Berglunds I Dödens Väntrum: Reportage.
   Det här är inte en historia, utan en samling av reportage han gjort genom åren. Det känns i viss mån som en novellsamling, där han blandar kriminaljournalistik, socialreportage och personport där det ena känns mer tragiskt än det andra.

Berglund har ett väldigt härligt skönlitterärt språk; lätt att hänga med i (även om man undrar vem berättaren är på sina ställen) och lättläst språk.
   Jag tycker att Berglund skriver väldigt bra. Det känns som om han har lagt ner väldigt mycket tid och möda på att samla in intervjuer och fakta och sedan bundit ihop dessa med en skönlitterär teknik.
   Alla reportagen börjar väldigt skönlitterärt, som till exempel:
                      Grillfesten med polarna var inte intressant. Tony drog iväg upp till sin mamma i Roslagen redan på torsdagen. Bort från tjejen och stan. Då kunde han ta ett par körlektioner på bilskolan i Norrtälje och så skulle han hjälpa till att måla om mammans hus.

I den stilen böjar det och sedan förs det in på mer faktabaserad text, med intervjuer och journalisten böjar ta mer plats genom att han skriver att han pratar med någon osv. Det är som reportage i skönlitterär form.

Berglund mixar sitt skönlitterära språk mycket bra med det journalistiska/dokumentära, men man märker små skillnader. Avsnittet ovan saknar någon egentlig fakta (skönlitterär) medan avsnittet nedan är mycket faktarikt (journalistiskt):
                      Deras mamma Radha, kom till Sverige från Indien 1970. Hennes tre syskon bodde redan här. Radha gick en restaurangutbildning och återvände till Indien och gifte sig med sin ungdomskärlek som blivit polischef. Sedan de slagit sig ned i Hallonbergen och Tony fötts, startade de bland annat Tonys Grill i Solna och Tonys Livs på Kungsholmen.

Avsnitt som dessa går liksom in i varandra och mixas på ett väldigt behagligt och lättläst sätt


New journalism då. Tidigare hade jag enbart hört talas om begreppet, men nu med lite mer på fötterna börjar jag bilda mig en uppfattning om det.  

Jag tycker, som Anders Sundelin gör i sin essä, att new journalism kan kanske ifrågasättas, och man kan fråga sig om det är så speciellt. Som nämns i Sundelins text så var Truman Capote (någon som framhålls inom new journalism) för, och kanske främst, författare och inte journalist. Han började skriva historier, och inte journalistiska reportage. Han tog kanske researchen till en bok ett steg längre, och byggde sina böcker mer på sanning än som gjorts tidigare. Att hans stil ska kallas journalism sedan för att han skrev i tidningar sedan också är kanske en aning fel. Jag skulle, som sagt, snarare kalla det för en litteraturgenre som letat sig in tidningar än en journalistisk stil som letat sig in i böcker, så som I dödens väntrum.
   New journalism är intressant, men enligt mig passar det inte i tidningar. När jag läser det känns det mer som något som ska vara i bokform.

För att gå vidare på tidningsform och bokform kan sanningshalten tas upp här. Jag känner att när Berglunds texter publicerades i tidningar ska sanningshalten absolut ifrågasättas. Som jag ser det när jag läser Berglunds texter så är händelserna sanna till detaljnivå, och han har sedan givit sig lite frihet att fundera på vad för tankar som kunde röra sig i huvudet på personerna det handlade om. Men detta tycker jag gjorts väldigt bra, och tankarna kan mycket väl varit i närheten av dem som tänktes.
   Men nu när jag läser texterna i bokform har jag inte direkt samma behov av att ifrågasätta om det är sanning eller inte. Jag vet inte om det är för att jag drar paralleller mellan böcker och fiktion, men jag kan på något sätt acceptera att det är lite utfluffat nu när det är i bokform.
   Eftersom det faktiskt är journalistik det här handlar om tycker jag att man ska ställa krav på sanning och källkritik. Huvuddelen av texten tycker jag ska vara sanning, om än maskerad. Om större delen är påhittad och endast en liten del sanning kan det inte kallas för journalistik längre, utan är då skönlitteratur. Många författare gör ju lite research innan dem skriver sina böcker för att göra dem mer sanningstrogna och inte kallar man det för journalistik.  

Skriver man i en tidning i uppdrag som journalist, alltså nyhetsrapportör, känns det som om new journalism kanske kan få dessa att gömma sig bakom begreppet och försvara sina halvt påhittade texter med detta. Om det ska vara en journalistisk text tycker jag att den borde återge en händelse, och inte direkt fluffa ut den för att göra den mer spännande eller mer sensationell. Då har man missat något tycker jag.
   Berglunds texter är som sagt först publicerade i tidningar och sedan samlade i bokform. Då går det under den formen av new journalism som skrivs om i förordet till I dödens väntrum: Mer realistiskt, mer detaljerat och mer litterärt. Alltså att inte direkt förvränga sanningen.
      I boken The Elements of Journalism är den första punkten en journalist bör gå efter följande:
                      Journalistens första förpliktelse är mot sanningen

En journalist ska alltså förmedla sanning, och om man trixar för mycket med sanningen tycker jag inte heller att det kan kallas för journalistik.
   Då är det kanske mer som den fiktion som Truman Capote skrev i sina böcker.

För att komma tillbaka till Berglunds bok så var det faktiskt väldigt intressant och härlig läsning. Både på grund av det bra berättandet och den annorlunda berättarstilen som jag inte kände till innan. Men, jag är fortfarande tveksam till om benämningen journalistik är rätt för den här sortens skrivande.

//Johanna Eek