fredag 15 mars 2013

Blogg B: Pressetik

Gränserna för vad man får göra och inte är mycket fin, och mycket svår att definiera.
   Vid exempelvis mordfall vill alla ha fast mördaren. Polisen, pressen, folket. Alla. Visst vill en liten del av medmänniskan inom en publicera uppgifter om den tänkbara mördaren, för att få allmänheten att kanske hålla lite extra koll, vilket med lite tur kanske kan leda till ett snabbare gripande. Men alla är, som frasen lyder, ”innocent until proven guilty”. Tänk om tidningen publicerar fel uppgifter, fel bild och det bli en häxjakt på en fullkomligt oskyldig person?   


Medieforskaren Stig Hadenius tycker att vi borde publicera namn och andra uppgifter mycket oftare, för att skydda allmänheten.
   Till viss del håller jag med. Om vi tar fallet från 2009 med den misstänkte kvinnofridstöraren som exempel så tycker jag att dom gjorde rätt i att publicera bilden. Jag vet inte om jag reagerar så bara för att jag är tjej, men om det finns en man ute som är misstänkt för att ha angripit kvinnor vid ett flertal tillfällen vill jag veta det.
   Regel #7 lyder ”
Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning
”. I ett fall som detta så anser jag att det verkligen finns ett allmänintresse, och då kan tidningarna publicera uppgifter om mannen för att skydda allmänheten. Med en bild på mannen och uppgifter om vart han hållit till kan man hålla extra koll och förebygga att det händer igen tills han blir gripen
  
Det är dock en svår balansgång. Man måste, som det står i reglerna, försäkra sig om att uppgifterna är korrekta, att bilden verkligen är på mannen som har angripit ett flertal kvinnor.
   Men, som Hadenius säger, man måste ta risken med namnpublicering för att skydda människor från att bli utsatta för brott.
Det här om vad som egentligen är allmänintresse kan dock utnyttjas på fel sätt. Skvallerpressen tänjer konstant på dessa pressetiska reglers gränser, enbart för att sälja lösnummer. Varje dag publiceras saker om kändisars privatliv som enligt mina ”etiska regler” inte är okej. Större delen av det som publiceras stämmer ju inte ens, vilket, återigen, enligt dom etiska reglerna är fel. ”Ge korrekta nyheter.
  
Jag sökte snabbt på Se & Hör och fann en bild som jag nästan, men bara nästan, blev förvånad över (
http://tinyurl.com/d4kk6hn). Det är något fruktansvärt privat, och publicerades med stor säkerhet utan hennes medgivande.
   Men då tar skvallerpressen skydd bakom att det i reglerna står att man får publicera sådana uppgifter om det finns ett allmänintresse. Tyvärr finns det många som vill läsa sådana här saker, vilket, enligt reglerna, i viss mån gör det okej att publicera.
   Bara för att det är snaskigt skvaller borde det inte klassas som allmänintresse. Allmänintresse borde vara viktiga nyheter som kan gynna läsaren, och vid brott också skydda läsaren.


 Angående mordet på den homosexuella mannen i Malmö är även detta svårt. Om jag var ansvarig utgivare så vet jag inte vad jag skulle gjort.
   I regel #16 står ”
Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig
”, och jag antar att även religion kan räknas in. De misstänktas namn har inte nämnts, och ska man följa regeln ovan skulle man inte heller publicerat att dom var muslimer.
   I och med att vi i Sverige, och omvärlden, har en lite spänd relation till Islam och muslimer triggar en publicering av detta många läsare och de misstänkta riskerar att blir dömda i förväg av allmänheten. Men om nu polisen misstänker att det handlar om ett hatbrott tycker jag att tidningarna är skyldiga till att även publicera varför dom tror detta, vilket i det här fallet är att offret var homosexuell och dom misstänkta muslimer.
   Något som jag dock tror är att om det istället varit nynazister som var mördare hade rubriken utan tvekan varit ”Nynazister mördar homosexuell man”, och genast klassats som hatbrott, även om det kanske skedde av någon helt annan anledning.
Om en gärningsman fortfarande är på fri fot kan det vara på sin plats att publicera uppgifter, för att göra allmänheten mer uppmärksam. Men om man redan tagit gärningsmannen tycker jag inte att det finns någon anledning till det. Då tycker jag snarare att kön och ålder räcker gott och väl fram tills att hen är dömd, för att minska risken att personen blir dömd av allmänheten.
   Det står i regel #14 att ”en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisa.”.
 


Men som sagt, det här är en svår balansgång och varje enskilt fall måste granskas ordentligt. Det är i alla fall tur att vi har några riktlinjer om hur och vad vi ska publicera, så att inte vad som helst hamnar i tidningen.
   Det här är risky buisness där 100 lyckade namnpubliceringar kommer överskuggas av en misslyckad namnpublicering.


//Johanna Eek