New Journalism

Till den här uppgiften valde jag att läsa Christer Berglunds I Dödens Väntrum: Reportage.
   Det här är inte en historia, utan en samling av reportage han gjort genom åren. Det känns i viss mån som en novellsamling, där han blandar kriminaljournalistik, socialreportage och personport där det ena känns mer tragiskt än det andra.

Berglund har ett väldigt härligt skönlitterärt språk; lätt att hänga med i (även om man undrar vem berättaren är på sina ställen) och lättläst språk.
   Jag tycker att Berglund skriver väldigt bra. Det känns som om han har lagt ner väldigt mycket tid och möda på att samla in intervjuer och fakta och sedan bundit ihop dessa med en skönlitterär teknik.
   Alla reportagen börjar väldigt skönlitterärt, som till exempel:
                      Grillfesten med polarna var inte intressant. Tony drog iväg upp till sin mamma i Roslagen redan på torsdagen. Bort från tjejen och stan. Då kunde han ta ett par körlektioner på bilskolan i Norrtälje och så skulle han hjälpa till att måla om mammans hus.

I den stilen böjar det och sedan förs det in på mer faktabaserad text, med intervjuer och journalisten böjar ta mer plats genom att han skriver att han pratar med någon osv. Det är som reportage i skönlitterär form.

Berglund mixar sitt skönlitterära språk mycket bra med det journalistiska/dokumentära, men man märker små skillnader. Avsnittet ovan saknar någon egentlig fakta (skönlitterär) medan avsnittet nedan är mycket faktarikt (journalistiskt):
                      Deras mamma Radha, kom till Sverige från Indien 1970. Hennes tre syskon bodde redan här. Radha gick en restaurangutbildning och återvände till Indien och gifte sig med sin ungdomskärlek som blivit polischef. Sedan de slagit sig ned i Hallonbergen och Tony fötts, startade de bland annat Tonys Grill i Solna och Tonys Livs på Kungsholmen.

Avsnitt som dessa går liksom in i varandra och mixas på ett väldigt behagligt och lättläst sätt


New journalism då. Tidigare hade jag enbart hört talas om begreppet, men nu med lite mer på fötterna börjar jag bilda mig en uppfattning om det.  

Jag tycker, som Anders Sundelin gör i sin essä, att new journalism kan kanske ifrågasättas, och man kan fråga sig om det är så speciellt. Som nämns i Sundelins text så var Truman Capote (någon som framhålls inom new journalism) för, och kanske främst, författare och inte journalist. Han började skriva historier, och inte journalistiska reportage. Han tog kanske researchen till en bok ett steg längre, och byggde sina böcker mer på sanning än som gjorts tidigare. Att hans stil ska kallas journalism sedan för att han skrev i tidningar sedan också är kanske en aning fel. Jag skulle, som sagt, snarare kalla det för en litteraturgenre som letat sig in tidningar än en journalistisk stil som letat sig in i böcker, så som I dödens väntrum.
   New journalism är intressant, men enligt mig passar det inte i tidningar. När jag läser det känns det mer som något som ska vara i bokform.

För att gå vidare på tidningsform och bokform kan sanningshalten tas upp här. Jag känner att när Berglunds texter publicerades i tidningar ska sanningshalten absolut ifrågasättas. Som jag ser det när jag läser Berglunds texter så är händelserna sanna till detaljnivå, och han har sedan givit sig lite frihet att fundera på vad för tankar som kunde röra sig i huvudet på personerna det handlade om. Men detta tycker jag gjorts väldigt bra, och tankarna kan mycket väl varit i närheten av dem som tänktes.
   Men nu när jag läser texterna i bokform har jag inte direkt samma behov av att ifrågasätta om det är sanning eller inte. Jag vet inte om det är för att jag drar paralleller mellan böcker och fiktion, men jag kan på något sätt acceptera att det är lite utfluffat nu när det är i bokform.
   Eftersom det faktiskt är journalistik det här handlar om tycker jag att man ska ställa krav på sanning och källkritik. Huvuddelen av texten tycker jag ska vara sanning, om än maskerad. Om större delen är påhittad och endast en liten del sanning kan det inte kallas för journalistik längre, utan är då skönlitteratur. Många författare gör ju lite research innan dem skriver sina böcker för att göra dem mer sanningstrogna och inte kallar man det för journalistik.  

Skriver man i en tidning i uppdrag som journalist, alltså nyhetsrapportör, känns det som om new journalism kanske kan få dessa att gömma sig bakom begreppet och försvara sina halvt påhittade texter med detta. Om det ska vara en journalistisk text tycker jag att den borde återge en händelse, och inte direkt fluffa ut den för att göra den mer spännande eller mer sensationell. Då har man missat något tycker jag.
   Berglunds texter är som sagt först publicerade i tidningar och sedan samlade i bokform. Då går det under den formen av new journalism som skrivs om i förordet till I dödens väntrum: Mer realistiskt, mer detaljerat och mer litterärt. Alltså att inte direkt förvränga sanningen.
      I boken The Elements of Journalism är den första punkten en journalist bör gå efter följande:
                      Journalistens första förpliktelse är mot sanningen

En journalist ska alltså förmedla sanning, och om man trixar för mycket med sanningen tycker jag inte heller att det kan kallas för journalistik.
   Då är det kanske mer som den fiktion som Truman Capote skrev i sina böcker.

För att komma tillbaka till Berglunds bok så var det faktiskt väldigt intressant och härlig läsning. Både på grund av det bra berättandet och den annorlunda berättarstilen som jag inte kände till innan. Men, jag är fortfarande tveksam till om benämningen journalistik är rätt för den här sortens skrivande.

//Johanna Eek

Blogg B: Pressetik

Gränserna för vad man får göra och inte är mycket fin, och mycket svår att definiera.
   Vid exempelvis mordfall vill alla ha fast mördaren. Polisen, pressen, folket. Alla. Visst vill en liten del av medmänniskan inom en publicera uppgifter om den tänkbara mördaren, för att få allmänheten att kanske hålla lite extra koll, vilket med lite tur kanske kan leda till ett snabbare gripande. Men alla är, som frasen lyder, ”innocent until proven guilty”. Tänk om tidningen publicerar fel uppgifter, fel bild och det bli en häxjakt på en fullkomligt oskyldig person?   

Medieforskaren Stig Hadenius tycker att vi borde publicera namn och andra uppgifter mycket oftare, för att skydda allmänheten.
   Till viss del håller jag med. Om vi tar fallet från 2009 med den misstänkte kvinnofridstöraren som exempel så tycker jag att dom gjorde rätt i att publicera bilden. Jag vet inte om jag reagerar så bara för att jag är tjej, men om det finns en man ute som är misstänkt för att ha angripit kvinnor vid ett flertal tillfällen vill jag veta det.
   Regel #7 lyder ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning”. I ett fall som detta så anser jag att det verkligen finns ett allmänintresse, och då kan tidningarna publicera uppgifter om mannen för att skydda allmänheten. Med en bild på mannen och uppgifter om vart han hållit till kan man hålla extra koll och förebygga att det händer igen tills han blir gripen
   Det är dock en svår balansgång. Man måste, som det står i reglerna, försäkra sig om att uppgifterna är korrekta, att bilden verkligen är på mannen som har angripit ett flertal kvinnor.
   Men, som Hadenius säger, man måste ta risken med namnpublicering för att skydda människor från att bli utsatta för brott.

Det här om vad som egentligen är allmänintresse kan dock utnyttjas på fel sätt. Skvallerpressen tänjer konstant på dessa pressetiska reglers gränser, enbart för att sälja lösnummer. Varje dag publiceras saker om kändisars privatliv som enligt mina ”etiska regler” inte är okej. Större delen av det som publiceras stämmer ju inte ens, vilket, återigen, enligt dom etiska reglerna är fel. ”Ge korrekta nyheter”.
   Jag sökte snabbt på Se & Hör och fann en bild som jag nästan, men bara nästan, blev förvånad över (http://tinyurl.com/d4kk6hn). Det är något fruktansvärt privat, och publicerades med stor säkerhet utan hennes medgivande.
   Men då tar skvallerpressen skydd bakom att det i reglerna står att man får publicera sådana uppgifter om det finns ett allmänintresse. Tyvärr finns det många som vill läsa sådana här saker, vilket, enligt reglerna, i viss mån gör det okej att publicera.
   Bara för att det är snaskigt skvaller borde det inte klassas som allmänintresse. Allmänintresse borde vara viktiga nyheter som kan gynna läsaren, och vid brott också skydda läsaren.

 Angående mordet på den homosexuella mannen i Malmö är även detta svårt. Om jag var ansvarig utgivare så vet jag inte vad jag skulle gjort.
   I regel #16 står ” Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig”, och jag antar att även religion kan räknas in. De misstänktas namn har inte nämnts, och ska man följa regeln ovan skulle man inte heller publicerat att dom var muslimer.
   I och med att vi i Sverige, och omvärlden, har en lite spänd relation till Islam och muslimer triggar en publicering av detta många läsare och de misstänkta riskerar att blir dömda i förväg av allmänheten. Men om nu polisen misstänker att det handlar om ett hatbrott tycker jag att tidningarna är skyldiga till att även publicera varför dom tror detta, vilket i det här fallet är att offret var homosexuell och dom misstänkta muslimer.
   Något som jag dock tror är att om det istället varit nynazister som var mördare hade rubriken utan tvekan varit ”Nynazister mördar homosexuell man”, och genast klassats som hatbrott, även om det kanske skedde av någon helt annan anledning.

Om en gärningsman fortfarande är på fri fot kan det vara på sin plats att publicera uppgifter, för att göra allmänheten mer uppmärksam. Men om man redan tagit gärningsmannen tycker jag inte att det finns någon anledning till det. Då tycker jag snarare att kön och ålder räcker gott och väl fram tills att hen är dömd, för att minska risken att personen blir dömd av allmänheten.
   Det står i regel #14 att ”en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisa.”.  

Men som sagt, det här är en svår balansgång och varje enskilt fall måste granskas ordentligt. Det är i alla fall tur att vi har några riktlinjer om hur och vad vi ska publicera, så att inte vad som helst hamnar i tidningen.
   Det här är risky buisness där 100 lyckade namnpubliceringar kommer överskuggas av en misslyckad namnpublicering.

//Johanna Eek

Nyhetsvärdering

Artikel #1: 40 spårvagnar tagna ur drift (Ur GP 130213)
För den som känner för att läsa åtminstone en del av den artikeln som stod i tidningen kan ni gå hit.

För oss som bor i Göteborg är spårvagnarna ständigt ett samtalsämne. Dels för att det är något av ett signum för Göteborg, men självklart också för att det är så man tar sig runt större delen av stan.
   Att just den här händelsen hamnade i tidningen är därför inget konstigt. Speciellt inte eftersom det enda sedan dagen dessa nya vagnar togs i bruk har varit problem med dom. Det är ständiga problem och listan är lång. Det klagas över oljudet, dåliga klimatanläggningar, att dom förstör rälsen, att det finns sprickor lite var stans, och det sista är nu att en stor del av vagnarna har drabbats av omfattande rostskador.  

Vi vill veta vad som händer med våra vagnar. För oss är det intressant att veta eftersom vi åker spårvagn i princip varje dag. Saker som sker i vår direkta närhet är alltid intressant. Ett litet brott som sker 10 mil ifrån oss bli genast mer intressant om det istället sker en halv mil ifrån oss. Den närhetskänslan vi känner är oerhört viktigt för vad det har för nyhetsvärde. Ju längre bort en händelse sker, desto större måste den vara för att ha någon form av nyhetsvärde.

Det är inte konstigt att det här hamnar i en Göteborgs-tidning. Det är en lokal nyhet som nog är intressant för många, speciellt eftersom det inte är första gången det är krångel med dessa vagnarna. Dock är det helt ointressant för folk utanför Storgöteborg, och skulle aldrig hamna i en tidning utanför Göteborgsområdet. En sådan här nyhet skulle ha lika stor chans att hamna i en Stockholms-tidning, som en nyhet om tunnelbanan skulle hamna i en Göteborgs-tidning.

Artikel #2: Hundratals skadade efter meteorsvärm (Från gp.se 130215)
För den som vill läsa hela artikeln finns den här.

Den här artikeln handlar alltså om ett flertal meteoriter som exploderade när de föll mot jorden, och då bland annat orsakade urblåsta fönster och strömavbrott.

Något ovanligt som det här blir alltid en nyhet, oavsett vart det är. Det är inte ofta så här pass stora meteoriter tar sig så här långt in i atmosfären, och än mindre vanligt att dom skapar förstörelse som i det här fallet.
   Anledningen till att just detta rapporteras om är enbart för att det är en märklig händelse. Allt som är annorlunda och lite konstigt kommer skapa nyheter, för folk vill läsa om sådant här. Det kanske inte är någon vidare viktig världshändelse som kommer förändra saker, men det är intressant och uppseendeväckande. Det är därför så många antagligen läser skvallerpressen: det är inte på något sätt viktiga nyheter, men för många är det intressant att få en inblick i andras liv och ta del av lite spännande skvaller.

En annan anledning till varför det blev lite uppståndelse kan vara för att det varit mycket snack om asteroiden 2012 DA14 som kommer passera väldigt nära jorden.
   Man har redan jagat upp människor med att asteroiden kommer passera närmare än vad tele- och vädersatelliter ligger i omloppsbana, att det finns många fler av den här storleken som skulle kunna kollidera med jorden osv. Rymdrelaterade nyheter (speciellt om meteoriter, asteroider etc.) är därför speciellt intressant just nu eftersom det är i ropet och högst aktuellt.